En vintersaga
Kåseri av Jolin D
”Gode Gud. Låt det bli en riktig vinter i år.”
Regn.
”Vad grått och mörkt det är, ska det aldrig bli nån snö?”
Snö.
”Men titta, det snöar ute!”
”Bara några ynkliga flingor, de tinar snabbt bort.”
Snö.
Snö.
”Tänk det är nästan som i fjällen.”
”Det är sällan som man ser ett sånt tjockt och fint snötäcke här i Stockholm. Det ser ut som ett vykort.”
Snö.
Snö.
Snö.
”Ska de aldrig ploga, det är knappt man kommer fram på trottoaren!”
”Vad fasen gör de av skattepengarna egentligen?”
Snö.
Snö.
Snö.
Snö.
”Fan, nu har de plogat en vall vid bilen.”
Snö.
Snö.
Snö.
Snö
Snö.
”Inställda tåg, fattar de inte att man måste till jobbet i tid?”
”Jävla SL. Ska de aldrig lära sig att köpa fordon som klarar en vinter?”
Snö.
Snö.
Snö.
”Usch, nu snöar det igen.”
”Jaha, då är det bara att gå upp en halvtimma tidigare och skotta fram bilen.”
”Ska det aldrig ta slut?”
Snö.
Regn.
”Vilket slabb”
Snö.
”Näe, inte nu igen.”
Snö.
”Ska det aldrig komma ett riktigt regn och ta bort den här snöskiten?”
Några år senare.
”Kommer du ihåg vintern 2010? Det var en riktig vinter det!”
Tjur bet tiger
Från djurparken i Changzhou rapporteras att en levande tjur som var tänkt som middagsmat till tigern Tang Bai Hu, tänkte annorlunda. Tjuren vände på steken och attackerade och bet tigern som fick fly för livet. Efter detta kommer fegisen bara serveras levande kycklingar. Vad som hände tjuren är okänt.
Med anledning av händelsen finns här en länk till en film där ett annat slags klövdjur attackerar ett annat slags kattdjur. Ni har kanske sett den fantastiska filmen förr: ”Battle at Kruger”.
Kattugglan hatar härmapor
Kattugglan (Strix aluco) är en rätt läskig liten uggla. Det är inte så himla kul att höra fågelns läte tätt inpå sig. Honans läte ”Klävitt-klävitt” tolkades som ett varsel om död (klä i liksvepning) förr i tiden. En ryktbar fågelfotograf förlorade sitt ena öga när han skulle fotografera ett kattugglebo. Det är bäst att passa sig och inte härmas.
Kattugglan är bra på att fånga råttor och möss. Här är en youtubefilm där man ser en kattuggla (Tawny owl) glufsa i sig en gnagare.
Här finns ett jättebra radioprogram om kattugglor. I programmet kan man höra flera kattuggleläten.
Foto: Tawny owls uppladdad av johnmuk./Kvitter tackar.
Robot with beer goggles
Veckans Silly face
Foto: Robot with beer goggles uppladdad av
Jeff the Trojan./Vi på Silly faces tackar!
Hökarängen
Kåseri av Jolin D
Förr eller senare brukar man fråga:
”Och var bor du då?”
Svaret är inte oväsentligt, det visar bit av en social tillhörighet. Varje stadsdel har sin stil och status. Om det är en adress på Östermalm kan man tänka:
”Jaha du.”
En eventuell social patos, hos den som gett det svaret, har minskat i trovärdighet.
Och om det är en adress på Liiiiidingö, tänker jag på Melittabägare.
Om man (som jag) jobbar i utkanten av journalistbranschen blir svaret oftast en adress på Söder. Nästan varenda journalist är Söderbo. Då kan jag avundsjukt tänka tyst:
”Jaha du. En sån där kulturchick varelse som lapar caffelatte på dagarna och sörplar vin på kvällarna. Frånskild, förr eller senare. Avskyr rasister men har inga invandrare som grannar (okej, kanske några från högstatusländer som inte riktigt räknas). Alla runtom är ungefär likadana: kulturintresserade, röstar vänster, bor i bostadsrätt.”
Och jag då?
En annan bor i Hökarängen. Det är liksom inte samma status. Hökarängen är:
”Hökarengen.” (Uttalas med e alltså.)
Eller
”Hökarengen, Krökarengen.”
Eller
”Hökarengen. Besta svengen.”
Även om jag är kontorstant har jag fått en slags arbetarklasstatus att försöka kränga ur ett underdogperspektiv som hårdvaluta.
Den inre dialogen kan låta ungefär såhär:
”En annan bor i Hökarängen, serru. Här har vi riktiga invandrare från Iran, Afghanistan och andra konstiga blatteländer och det funkar riktigt bra. Vi hänger ihop med den gift oss med. Här finns inte nåt sånt där tjafsigt caffelatteställe utan bara ett vanligt konditori som drivs av kineser. Vi har inte nåt Toni&Guy men flera salonger som klipper en för tvåhundra spänn. Jag bor i hyresrätt, gudskelov, det är bara och ringa så kommer’rom och fixar felen. Och här finns Sveriges bästa järnhandel.”
Hökarängen är juste.
För att anknyta till det journalistiska. ”Nisse i Hökarängen” är, eller har varit, ett journalistiskt begrepp. Journalisterna skulle skriva så att Nisse i Hökarängen förstod. Enkelt och kortfattat med andra ord. (Ett original här i bygden påstår bestämt att Nisse fanns på riktigt. Han var Hökarängens radiohandlare.)
Men nuförtiden är begreppet Nisse pensionerat och riktiga Hökarängs-Nisse är död. Tidningarna skriver mest om tjusiga inredningsdetaljer och resor till andra länder eller om Naken-Pelle, eller Bröst-Carolin. Det är knappt nån som bryr sig om Hökarängen längre. Därför blir man extra glad när den nya uppsättningen av Grease utspelar sig i Hökarängen. Och jag tycker att det är riktigt taskigt av Dagens Nyheter att ge recensionen rubriken: ”Med ’Grease’ till Gubbängen” bara för att musikalen har nån scen som utspelar sig på Gubbängsfältet. Jag är riktigt upprörd och vill ha ett snack mellan fyra ögon med DN:s redigerare som gett äran till grannförorten. I texten står det tydligt: ”Kärlekshistorien utspelar sig i Stockholm 1959. Närmare bestämt i förorten Hökarängen …”
Hörru, bästa rubriksättare, vi i Hökarängen förtjänar lite status och glans.
”För här’ere fint serru. Jo, för fan. Här i Hökarängen er’e folkhem och femtiotals-chickt. ”
Namn och Nytt (r) 